Igår var en jobbig dag. Det var minnesstund för Fredrik i matsalen. Att se hans klass helt svartklädd, hans familj och killar som bröt ihop var för jobbigt. Men att höra hans fovoritlåt och se dem som inte gav efter för tårarna var ännu värre. Det absolut värsta är att jag antagligen kommer leva som vanligt om en månad, utan att ständigt bli påmind. Det finns många som aldrig kommer att kunna göra det.

Har skrivit på mitt manus till muntliga nationella. Jag kan verkligen inte hålla en röd tråd, så jag är så gott som rökt.

Nu ska jag, tummen och stinky gå till sängs. God natt!